GHRP-2, GHRP-6 eller ipamorelin? Tre agonister, samma receptor, olika bieffekter

Tre peptider, samma receptor, tre olika svar på frågan vad man vill ha ut av ett försök. Den här artikeln går igenom skillnaderna och vad de betyder praktiskt.

Samma receptor, olika profil

GHRP-2, GHRP-6 och ipamorelin binder alla GHS-R1a — ghrelinreceptorn — och utlöser frisättning av tillväxthormon från hypofysen. Att de trots det beter sig olika beror på att receptoraktivering inte är en enda sak: olika ligander kan gynna olika delar av receptorns signalering, och de kan dessutom ha olika affinitet för närbesläktade mål.

De tre i tur och ordning

GHRP-6 är den äldsta av dem, en hexapeptid från den första generationen. Den frisätter GH kraftigt, men aktiverar också aptitsignaleringen starkt. Ghrelin är hungersignalen, så effekten är inte en bieffekt utan en direkt konsekvens av receptorvalet. GHRP-6 är förstahandsvalet när just aptitregleringen är forskningsobjektet.

GHRP-2, även kallad pralmorelin, är en mer riktad molekyl: starkare GH-frisättning per mängd och tydligt svagare aptitsignal. Den har dessutom en ovanlig merit i den här kategorin — den har använts kliniskt som diagnostiskt provokationstest för hypofysens GH-reserv. Begränsningen är att den vid högre exponering även påverkar kortisol och prolaktin.

Ipamorelin är en pentapeptid som konstruerades uttryckligen för selektivitet. Vid doser som ändå frisätter GH ger den i studier ingen mätbar påverkan på kortisol, prolaktin eller aptit. Priset är en svagare maximal GH-frisättning.

Varför selektivitet ofta väger tyngre än styrka

Det här är artikelns huvudpoäng. Om ett försök vill veta vad en förhöjd GH-nivå gör, och den molekyl som höjer GH samtidigt höjer kortisol och ändrar födointaget, då har försöket tre förklaringar till varje observation i stället för en.

Kortisol påverkar proteinomsättning, immunfunktion och glukosmetabolism. Förändrat födointag påverkar i stort sett varje metabolt utfallsmått som finns. Ett resultat som lika gärna kan förklaras av någon av dem är inte ett resultat om GH.

Det är därför ipamorelin ersatt de äldre GHRP:erna som standardverktyg, trots att den är svagare — svagare och tolkbar slår starkare och tvetydig i de flesta upplägg.

När väljer man ändå de andra?

• GHRP-6 när aptit- och energibalansreglering via ghrelinsystemet är det man vill studera. Då är den starka effekten själva variabeln.
• GHRP-2 när maximal GH-frisättning behövs och kortisol- och prolaktinpåverkan går att kontrollera för eller mäta.
• Ipamorelin i allt annat, och särskilt i kombination med en GHRH-analog.

Hur starkt är underlaget?

Att alla tre frisätter GH via GHS-R1a är solitt etablerat och visat i människa. Ipamorelins selektivitetsprofil är visad i flera studier. GHRP-2:s diagnostiska användning är klinisk verklighet i Japan.

Vad som gäller hela gruppen: GH-frisättning är en mellanliggande variabel. Kontrollerade långtidsstudier på vävnadsutfall är få, och relationen mellan pulsatila GH-toppar och faktiska effekter i vävnad är mer komplicerad än den brukar framställas.

Kategori: Peptider för träning.