Somatropin eller sekretagog? Två sätt att höja GH

Det finns två sätt att få mer tillväxthormon i ett system. Man kan tillföra hormonet, eller man kan be körteln som tillverkar det att skicka ut mer. De låter som varianter av samma sak. De är det inte, och skillnaden syns i nästan varje mätbar parameter.

Vad som faktiskt händer i de två fallen

Somatropin är rekombinant humant tillväxthormon: en kedja på 191 aminosyror med exakt samma sekvens som hypofysen själv producerar, framställd i kultur i stället för utvunnen ur vävnad. Ingen analog, inget fragment — molekylen själv. Tillför man den går man förbi hela regleringssystemet.

Sekretagoger arbetar uppströms. CJC-1295 är en GHRH-analog och talar om för hypofysen att frisätta. Ipamorelin verkar på ghrelinreceptorn och gör ungefär detsamma via en annan väg. Båda är beroende av att hypofysen har något att frisätta, och båda är underställda kroppens egen negativa återkoppling: stiger IGF-1 tillräckligt, dämpas svaret.

Pulsatilt kontra platt

Den skillnaden får en konsekvens som är lätt att missa. Kroppsegen GH-frisättning är pulsatil — den kommer i skov, framför allt under djupsömn, med låga nivåer däremellan. Receptorer som exponeras för ett konstant förhöjt signalvärde beter sig annorlunda än receptorer som exponeras för samma genomsnitt i pulser.

En sekretagog förstärker det befintliga pulsmönstret. Somatropin ersätter det med en farmakokinetisk kurva som bestäms av administreringen snarare än av dygnsrytmen. Vilket av de två som är "rätt" beror helt på vad man undersöker, men de är inte utbytbara, och studier som behandlar dem som utbytbara är svåra att tolka.

Två verkningsvägar, olika tidsförlopp

GH verkar dels direkt via GH-receptorn på målcellen, dels indirekt genom att levern svarar med att frisätta IGF-1.

Den direkta vägen är starkast dokumenterad i fettväv, där den stimulerar lipolys och hämmar glukosupptaget. Den indirekta vägen — IGF-1 — förmedlar merparten av de anabola effekterna på muskel, brosk och skelett.

De två har olika tidsförlopp, olika dos-responskurvor och delvis motverkande effekter på glukosmetabolismen. Det är därför GH-forskning sällan låter sig sammanfattas i en mening, och varför "höjer GH" inte är en tillräcklig beskrivning av vad en intervention gör.

Hur starkt är underlaget?

Här måste man vara noga med vilken fråga underlaget besvarar, för det är två helt olika frågor med helt olika svar.

Vid dokumenterad GH-brist — hypofysinsufficiens, Turners syndrom, Prader-Willis syndrom — är substitution en etablerad, godkänd behandling med decennier av kliniska data bakom sig. Där finns evidensen, och den är gedigen.

Vid normal egen produktion är bilden betydligt blygsammare. Kontrollerade studier på friska försökspersoner visar förändringar i kroppssammansättning — mindre fettmassa, mer fettfri massa — men den fettfria ökningen består till stor del av vätskeretention snarare än kontraktil muskelvävnad, och funktionella mått som styrka och maximal syreupptagningsförmåga förbättras i regel inte. Biverkningarna är samtidigt dosberoende och väldokumenterade: ödem, ledvärk, karpaltunnelsyndrom, försämrad glukostolerans.

Att en molekyl är väl studerad betyder alltså inte att alla dess användningsområden är det. Skillnaden mellan substitution vid brist och tillförsel vid normal funktion är den viktigaste distinktionen i hela GH-litteraturen, och den som oftast försvinner när resultat citeras andrahands.

För sekretagogerna är underlaget tunnare i absoluta tal, men frågan de besvarar är snävare: att de höjer GH-nivån går att mäta direkt. Vad den höjningen sedan leder till över tid är sämre undersökt.

Praktiska skillnader att räkna med

• Omräkning mg till IU. Faktorn för rekombinant somatropin är 3 IU per mg. Pennans 9,9 mg motsvarar 33 IU. Äldre litteratur anger nästan alltid IU, nyare anger mg — en vanlig felkälla när doser jämförs mellan studier.
• Hållbarhet. 191 aminosyror är en betydligt större och mer veckningskänslig molekyl än en peptid på tio. Somatropin tappar aktivitet både vid frysning och över kylskåpstemperatur, och tål inte omskakning. Bakgrunden finns i peptidstabilitet.
• Återkoppling. Sekretagoger har ett inbyggt tak; somatropin har inget. Det är en fördel när man vill ha en förutsägbar exponering och en nackdel när man vill studera ett fysiologiskt svar.

Sammanfattning

Sekretagog om frågan gäller hypofysens eget svar och man vill behålla den pulsatila profilen. Somatropin om frågan gäller vad förhöjd GH-exponering i sig gör och man vill ha ett förutsägbart, regleringsoberoende påslag. Att välja fel gör inte försöket omöjligt, men det gör resultatet svårt att jämföra med litteraturen.

Produkter: Somatropin 9,9 mg, Ipamorelin 10 mg, CJC-1295 No DAC och blandningen av de två. Läs också om GHRH och GHRP i kombination. Kategori: Peptider för träning. Vetenskaplig bakgrund: PubMed.